Kärlek?

Åh, jag känner så för att skriva idag, men jag har ingenting att skriva om. Ingenting alls tråkigt nog. Min kompis har gjort illa knät så jag måste åka hiss med henne för att hon inte vågar åka ensam. Jag sa också att om knäet är ur led förlänge så måste man kapa av det. Haha, hon gick och nojja över det en hel dag för hon trodde jag pratade om ung. tio minuter medan jag snarare hade menat två veckor, eller något liknande. Jag ska på pianokonsert på lördag. Det är David Helfgott som spelar. Jag är jätte spänd för det har gjorts en film om honom som vi ska se på först. Ja, jisses, vad jag känner mig barnslig. Sitter här och skriver om hur min vecka har varit. Jag skulle vilja ha något betydelsefullt att skriva om, något som berör, lämnar ett avtryck hos läsaren.. Kanske tillochmed förändrar någons levnadssätt, om så bara för en kort stund. Det ända som jag kan berätta om på ett annat sätt än mitt gamla vanliga är det som det alltid skrivs om, kärleken. Kärleken, denna lögn. Man luras till att tro att man kan bli lycklig, att man kan få en framtid. Ett par ögon, ett leende riktat åt ditt håll. De berättar att de vill dig något, och du lyser upp inombords. Men allt är en lögn. En stor fet lögn. Det var verkligen inte så här jag trodde det skulle kännas. Jag hade fått för mig att man skulle gå runt med huvudet i ett glatt sockersmakande guldrosa moln och bara drömma om dem där ögonen, det där leendet. Men icke! Vartenda ord som talas om någon, varenda viskning som säger motsatsen knäcker ner dig och du gråter innan första lögnen satt sitt spår. Hur kan det då samtidigt kännas så underbart när man äntligen får se in i dem där ögonen? När man vet att det aldrig kan hända? Jo, för att dem lurar en igen, och man går på det, precis som alla andra gånger. Det är ju helt otroligt egentligen, att man är så dum.. Kärleken. Så vänlig, men ändå så ond.