Det hjälper.

Kommer ni ihåg att jag berättade att jag skulle ppå pianokonsert, eller pianoafton som det så vackert kallas, i lördags? Jag gick och moder jord vad underbart det var. Jag har alltid varit en av dem som inte riktigt brytt sig om att lyssna på klassisk musik eftersom jag har tyckt att det verkar tråkigt, och de få man har hört är alltid demsamma. Men nu så upptäckte jag att det är ju riktigt vackert. Helt underbart otroligt vackert.. Bara den där känslan av att sitta och titta ut på våren genom fönstret medan man lyssnar på Lizsts "La Campanella" eller Vivaldis "Nulla in Mundo Pax Sincera" med sina sköna operasång är något alldeles sagolikt. Nu har jag också fått en fling för musiken som är med i Shine en film om David Helfgotts liv, han som spelade på pianoaftonen. Låtarna och styckerna i den är så fantastiska, och de hjälper. De hjälper mot den smärta som känns, mot tårarna. Mot sorgen. Och nu pratar jag inte om de ögon som ljuger mot mig, de lurar mig fortfarande, men om den kärlek där ögonen faktiskt talar sanning. Den ena mer djävulsk än den andra. Och det gör ont, även om det inte drabbar en själv. Det gör ont, att se någon annan plågas. Men det hjälper att lyssna på musik, och speciellt sådan textlös, sensuell musik. Berättande utan ord, målande utan bilder. Den blir din vän, den känner med dig, i alla tider och känslor. Så till alla är genomborrade av ett svart hål, lyssna. För guds skull lyssna! Det kanske inte känns som en tröst, men vill man inte dela med sig till något med kropp så kan man dela med sig till musiken, den formlösa tröstaren. Gå ut, ta en promenad och upplev naturen, fåglarna, dofterna. Ni kommer att märka att när en vind far igenom er samtidigt som musiken når sitt klimax så kommer det inte kännas bra, men det kommer att kännas bättre.