Precis nu ikväll hittade jag en minst sagt oväntad överraskning i sängen. Där låg två naglar och en massa katthår. Katthåren förstår jag men de två naglarna var helt onödiga. Lisseberg är kanske att vänta och det är ju kul! Nu tror jag min skrivstil har influrerats av horoskopen i tidningen. Måste sluta läsa sånt där... Jag har suttit och tänkt här en stund på vad jag ska skriva mer, för jag vill skriva något riktigt långt, men det ända jag kommer fram till är att mitt liv är ett enda stort tilltrasslat garnystan. Vadå stort tilltrasslat garnystarn? Hon är ju bara tonåring och har hela livet framför sig. tänker ni säkert. Om det var så enkelt... Visst jag har hela livet framför mig. Men det hela blir bara mindre och mindre ju mer tiden går och snart måste stora viktiga frågor besvaras och tunga beslut att tas. Vad jag vill när jag blir stor, det jag vill jobba med, vet jag inte. Alla vanliga jobb känns tråkiga. Samtidigt som det jag faktiskt vill göra känns som en omöjlig dröm. Betyder det då att jag är bunden till ett liv i trisstes och depresion? Eller ska jag satsa och riskera att allt faller mig ur händerna? Det verkar just nu som att jag väljer den omöjliga drömmen, och ärligt talat så har jag ingen reservplan.
It could bend or it break.
That´s the risk that you take.
Ja. Det är väl så det får bli. Allt jag vill ha får vänta tills jag har mer tid och pengar. Tills jag inte vill ha det längre och slipper slitet. Ja... Alla dessa frågor som håller mig vaken om kvällarna. Jag säger kvällarna för att det är så. Det är inte på nätterna. För nån gång måste man ju somna. Hur mycket man än vrider och vänder på sig, ångrar alla misstag, minns allt dumt, så måste man ju somna till slut. Det bara är så. Men då kanske frågorna istället gör att man sover dåligt. Sover en sömn fylld av ånger, skuldkänslor och nedstämdhet. Jag vet. Livet är för kort för att ångra alla misstag. Varför ligger jag då om kvällarna och vrider mig, istället för att blicka mot framtiden? Kankse är framtiden för läskig. För horribel för att våga tänkas på. Kanske är jag rädd för den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar