Gaaah! Idag har jag en sådan där jobbig dag då jag bara känner att jag måste skriva av mig. Oftast när det känns så här så brukar jag skriva ned det i min svarta läderbok, men inte idag. Idag kände jag att jag var tvungen att dela med mig till någon mer. Till riktiga personer! Dock så har jag ingen önskan att göra så på någon av de stora sociala medierna; Facebook eller Instagram, inte ens Twitter, eftersom jag fullkomligt avskyr när folk lägger upp liknande saker endast för att få uppmärksamhet. Denna bloggen verkade dock harmlös eftersom det knappt är någon som läser den..
Förutom den kliande känslan av att få skriva av mig så har jag idag en känsla av hopplöshet. Jag känner mig totalt misslyckad. Totalt. Det blev inte direkt bättre heller när jag scrollade nerför de senaste händelserna på Facebook. Alla dessa gamla klasskamrater som kommit in på diverse skolor, och de som gått på festivaler och betett sig som fån. Jag förstår inte hur de kan ta så lättvindigt på livet. Själv tycks jag inte kunna göra någonting, tyngd av denna känsla av hopplöshet. Hela tiden måste jag försöka motarbeta mig själv, vilket i det långa loppet blir något så fruktansvärt tröttsamt. För en månad sedan tog jag studenten från gymnasiet. Nu har jag ingenting att göra, ingenting att leva för. Jag måste skapa min egen framtid, mina egna möjligheter, något som jag inte tycks klara av. Jag verkar inte kunna sätta upp egna mål, än mindre sträva efter dem.
När jag fortfarande gick i skolan ville jag så mycket och var helt säker på att jag skulle bli framgångsrik. Det är ganska otroligt vad snabbt sådana drömmar och förhoppningar tynar bort när man kommer ut i den verkliga världen. När man måste göra allting själv. Kanske är de inte bara verkligheten som spolat bort mina innersta önskningar. I tre år har jag behövt ta emot skit och kämpat genom motgångar utanför min kontroll. Jag har behövt tagit hand om min "bästa vän" och praktiskt sett gjort läxor för två. Gymnasiet, i vilket jag började så blåögd och naiv, har gjort mig cynisk, kall och hopplös. Fullkomligt hopplös.
Jag har nog aldrig känt mig så tarvlig i hela mitt liv. Så dålig, och haft låga förhoppningar på livet. Det finns fortfarande så mycket saker jag vill göra och framgång är ännu ett mål, dock så ger jag upp det mesta innan jag ens har försökt. Kommer jag någonsin att komma fram? Kommer jag någonsin komma iväg?
"I want to be everything that I'm not, instead of making the very best of what I am." - Unknown
