Då sitter man här igen. Sitter och försöker komma igång på nytt. Det är som om man är fast i någon sorts cirkel som börjar vid ett inlägg, går över till tanken på nästa, faller i glömska, påminns om och sedan, mycket senare, så är man tillbaka där man började. Varje gång lovar man samma sak. Att börja igen, och varje gång går det lika dåligt. Ibland kanske man lyckas få iväg flera inlägg som hamnar någorlunda tätt, men oftast så misslyckas det. Ofta har funderat över att bara ge upp, att ta bort den här bloggen. Jag har argument som att "jag skriver ju ändå aldrig" och "det är väl ingen som läser ändå", men jag kan aldrig komma mig för att göra det. Kanske beror det på att jag lätt glömmer bort den vissa perioder, kanske är den som en slags trygghet som jag vet alltid finns där när jag behöver den som mest.
Det här en blogg om allt mellan himmel och jord, och det är jag som sitter på andra sidan skärmen. Jag heter Cajsa och är som många andra, men ändå mer som mig själv, en tonåring som bara försöker reda ut livets svåraste frågor innan jag blir för upptagen med annat. En flicka med allt och ingenting att tänka på. Ett jag som försöker hitta sig självt.
För er som undrar (eller kanske inte kommer ihåg) så suger det att vara tonåring. Det är så mycket känslor som bubblar omkring. Obesvarade känslor, gömda känslor, ledsna känslor, glada känslor, känslor som egentligen borde vara där, känslor som inte får vara där, känslor som fattas, känslor som man inte kan inte sätta fingret på. Känslor överallt, om allt. Man känner sig kluven, riven, delad, vet inte vem man ska lyssna på eller vilket ord man ska ta på allvar. Alla säger olika saker och ingenting är säkert.
Så fort jag börjar känna efter och rannsaka mig själv så svämmar det bara över och jag får nästan svindel. jag vill inte tänka på det mer. Man måste försöka ta lite i taget, men det är svårt när allt hänger ihop. Jag vet inte vart jag ska börja, eller ens vart det tar slut. Kommer det ens att ta slut? När du väl känner att du har fått bukt på någonting så dyker det upp något som river upp allt igen. Drar sönder det paket som du så omsorgsfullt slagit in och sedan bara slänger skräpet omkring sig och lämnar det där. Eller så dyker det upp något helt annat som ersättning för det paket som du faktiskt lyckats skicka iväg och inte behöver oroa dig för. En stor röra som måste lösas upp, överses och sedan packas in.
För er som kände att "oj, vad rörigt. jag förstår nästan ingenting!", så kan jag förstå det. Mitt huvud är i en enda röra just nu och jag kan inte riktigt lösa ut den, för när jag väl har börjat så följer resten med på en gång. Det är som när slår på ketchupflaskan. Till en början så kommer ingenting, men sedan när man börjar bli irriterad och slår till ordentligt så rinner hela flaskan ut på tallricken. det var väl inte riktigt meningen att ni skulle bli tallricken och att jag skulle rinna ut så, men som sagt; har man väl börjat, så är det svårt att sluta.
