På engelskalektionen i måndags så redovisade vi ett konstverk muntligt i grupp, och då var en frågorna: "Vad säger konstverket dig?". Då såklart (jag som är så filmisk av mig och älskar att överanalysera och överdramatisera) skriver jag vad som råkade bli en riktigt bra dikt, eller ett stycke lyrik om man så vill. Iallafall så sa jag "Ah, jag skrev ner lite skit här, men jag kan väl lika gärna läsa upp det.". Efteråt så satt en av tjejerna i min grupp och bara gapade. "Du borde bli författare!" sa hon sedan med förundran i rösten och en av killarna satt med huvudet i händerna och bara nickade. Då log jag lite genant och tittade ner i papperet, men inombords såg det ut lite mera såhär: "SCORE! :D". Ja, anyhow, här kommer lyriken (den blir bäst om man läser frågan för sig själv innan dikten): That we all can be great and marvellous.
That we all can be free and fight for all that we truly belive in.
That inside us, there is a force, jet unreleased,
but eager to burst out in great colours and awesome strength,
so that we can overcome all obstacles.
