tisdag 24 april 2012

Det hjälper.

Kommer ni ihåg att jag berättade att jag skulle ppå pianokonsert, eller pianoafton som det så vackert kallas, i lördags? Jag gick och moder jord vad underbart det var. Jag har alltid varit en av dem som inte riktigt brytt sig om att lyssna på klassisk musik eftersom jag har tyckt att det verkar tråkigt, och de få man har hört är alltid demsamma. Men nu så upptäckte jag att det är ju riktigt vackert. Helt underbart otroligt vackert.. Bara den där känslan av att sitta och titta ut på våren genom fönstret medan man lyssnar på Lizsts "La Campanella" eller Vivaldis "Nulla in Mundo Pax Sincera" med sina sköna operasång är något alldeles sagolikt. Nu har jag också fått en fling för musiken som är med i Shine en film om David Helfgotts liv, han som spelade på pianoaftonen. Låtarna och styckerna i den är så fantastiska, och de hjälper. De hjälper mot den smärta som känns, mot tårarna. Mot sorgen. Och nu pratar jag inte om de ögon som ljuger mot mig, de lurar mig fortfarande, men om den kärlek där ögonen faktiskt talar sanning. Den ena mer djävulsk än den andra. Och det gör ont, även om det inte drabbar en själv. Det gör ont, att se någon annan plågas. Men det hjälper att lyssna på musik, och speciellt sådan textlös, sensuell musik. Berättande utan ord, målande utan bilder. Den blir din vän, den känner med dig, i alla tider och känslor. Så till alla är genomborrade av ett svart hål, lyssna. För guds skull lyssna! Det kanske inte känns som en tröst, men vill man inte dela med sig till något med kropp så kan man dela med sig till musiken, den formlösa tröstaren. Gå ut, ta en promenad och upplev naturen, fåglarna, dofterna. Ni kommer att märka att när en vind far igenom er samtidigt som musiken når sitt klimax så kommer det inte kännas bra, men det kommer att kännas bättre.

tisdag 17 april 2012

Kärlek?

Åh, jag känner så för att skriva idag, men jag har ingenting att skriva om. Ingenting alls tråkigt nog. Min kompis har gjort illa knät så jag måste åka hiss med henne för att hon inte vågar åka ensam. Jag sa också att om knäet är ur led förlänge så måste man kapa av det. Haha, hon gick och nojja över det en hel dag för hon trodde jag pratade om ung. tio minuter medan jag snarare hade menat två veckor, eller något liknande. Jag ska på pianokonsert på lördag. Det är David Helfgott som spelar. Jag är jätte spänd för det har gjorts en film om honom som vi ska se på först. Ja, jisses, vad jag känner mig barnslig. Sitter här och skriver om hur min vecka har varit. Jag skulle vilja ha något betydelsefullt att skriva om, något som berör, lämnar ett avtryck hos läsaren.. Kanske tillochmed förändrar någons levnadssätt, om så bara för en kort stund. Det ända som jag kan berätta om på ett annat sätt än mitt gamla vanliga är det som det alltid skrivs om, kärleken. Kärleken, denna lögn. Man luras till att tro att man kan bli lycklig, att man kan få en framtid. Ett par ögon, ett leende riktat åt ditt håll. De berättar att de vill dig något, och du lyser upp inombords. Men allt är en lögn. En stor fet lögn. Det var verkligen inte så här jag trodde det skulle kännas. Jag hade fått för mig att man skulle gå runt med huvudet i ett glatt sockersmakande guldrosa moln och bara drömma om dem där ögonen, det där leendet. Men icke! Vartenda ord som talas om någon, varenda viskning som säger motsatsen knäcker ner dig och du gråter innan första lögnen satt sitt spår. Hur kan det då samtidigt kännas så underbart när man äntligen får se in i dem där ögonen? När man vet att det aldrig kan hända? Jo, för att dem lurar en igen, och man går på det, precis som alla andra gånger. Det är ju helt otroligt egentligen, att man är så dum.. Kärleken. Så vänlig, men ändå så ond.